Winbergs tennisblogg

Jag var 15 bast och farsan hojtade från tv-rummet hemma i Jkpg: David, kom hit! Det var Sportnytt, om jag inte minns fel, och Växjö TS presenterade en ny satsning: Team Mats Wilander med Fidde Rosengren som tränare. Där skulle alltså en av mina 75-rivaler Jesper Boberg få ännu bättre förutsättningar att utveckla sin tennis, japp, ni gissade rätt - David var avundsjuk.

Efter att sen ha sagt tack-å-hej till Ljungarumsskolans högstadielokaler, så fanns det två gymnasiealternativ - Växjö eller TTA i Båstad. Jag besökte VTS först och bestämde mig direkt: jag åker inte ens till Båstad och ser om gräset är grönare på andra sidan, jag flyttar till landets näst mest blöta stad. Tar för givet att alla vet att det regnar mest i Borås...
Varför jag valde Växjö? Förutom regnet? "Felet" var Fidde Rosengrens...

VTS-bossen Åke Magnusson hade genom tidigare samtal lagt en grund för min flytt, men det där mötet med Fidde var första gången jag träffade honom. Och vi skulle fortsätta att umgås nästan dag och natt under de kommande tre åren.
Vi tränade och tävlade, tränade och tävlade, jag gick på knäna, tränade lite till, tävlade, kände mej ett tag starkast i hela världen, tror det var sommarn 92, spelade 90 matcher - singel och dubbel - på det där röda gruset, oj, vilken maskin man var, det var bortamatch i serien mot Fair Play vid Kronprinsen, det var seriematch i Strandbjörket, 18-årsklass i Åhus, Båstadtennis, ITF-turnering i Danmark, seriematch mot Falkenberg vid Strandbaden, tävling i Värnamo, träningsläger på hemmaplan, JSM i Helsingborg, Sommartour i Tabergsdalen, Kinna, Swedish Open i Båstad, nån juniorklass på Hammarö, ny sommartour i Örebro, Göteborg, det var Oskarshamn av alla ställen och det var Norrköping. I Norrköping spelades det singel och dubbel i juniorklasserna och singel i sommartouren, det tränades två pass per dag, vi bara körde och det var en sån härlig känsla och det hände lite annat också - härliga minnen.
Det bästa av allt? Hela den här resan var föräldrafri. Även om päronen alltid ställde upp, så var det viktigt att vara själv, klara sig själv, fixa mat själv, sköta uppvakning själv, fixa strängning av racketar själv, u name it.
Och mitt i smeten, på banan, vid banan, vid ratten i minibussen med Lundell spelandes högt ur högtalarna - denne Fidde Rosengren.
Fiddes hårda arbete smittade av sig på oss alla i bussen och livet var en fest - inte bara för Nationalteatern.
Våra vägar splittrades, jag flyttade till USA och gick på college, Fidde följde med Björkman ut på touren.
Jag och Fidde har ingen kontakt i dag, men om du ser det här, så vill jag att du ska veta att din inställning och glädje till ditt jobb fortfarande inspirerar mig i mitt yrke och mitt förhållningssätt än i dag - some 16 years later. Jag försöker tänka som dig - och det underlättar i många stunder. Den där tiden formade mig hur jag är i dag.
Thanks, mate, kan säga så här i Australian Open-tider.

Nu: AO på Eurosport. Roddick-Rehnquist. Annat än tre raka i Roddicks favör vore en skräll.